Friendship

Det är underligt det här med vänner. Jag kan uppriktigt erkänna att jag emellanåt är trött eller irriterad på många av er. Varför vet jag egentligen inte. Min förra lärare sa en gång att när man irriterar sig på någon person så är det för att personen ifråga har egenskaper som man försöker dölja hos sig själv. Kan det verkligen vara så simpelt?

Jag blir ofta ledsen när jag varit sur eller less på någon nära vän. Det känns så orättvist mot personen när man sedan väl träffats och faktiskt påminns om att personen verkligen bryr sig om en och att man kan prata om så mycket och få så mycket stöd. Riktiga vänner finns inte i överflöd och man börjar väl med åldern faktiskt se vilka som verkligen finns där i vått och torrt.

Vänskap för mig handlar till viss del av att kunna avlasta problem och prata ut om saker som känns svårt. Det är något speciellt med att få den där stunden där det verkligen känns som att personen framför en verkligen bryr sig om en.
Idag kände jag så. När jag satt där med en av mina absolut bästa vänner i hennes kök. Det slog mig på vägen hem att ungefär 97% av samtalet handlade om mig. Enbart om mig och mina problem.
Jag vet att mycket just nu går omkring i hennes huvud och hon har haft mycket att stå i den sista tiden både vad gäller jobb och annat. Ändå satt hon bara där och gav kloka råd och förstod mig precis sådär bra som bara en riktigt bra vän kan göra.

En stor eloge går till dig.