Blurp. Jag lyssnar på riktigt bra musik. Jag lyssnar på den musiken som får mig att känna mest. Jag lyssnar på sån musik som jag lyssnade på när allt var nattsvart. Placebo och Kent. Åh vilka minnen. Fna vad ledsen man blir när man lyssnar på det. Fast det är ingen jobbig ledsamhet, bara skönt. Allt var fyllt av hopplöshet då. Helt instängd av allt som bara tryckte mig neråt. Några låtar har verkligen satt sig och ni får tycka att jag är töntigast i hela världen men det är kents gamla låtar och dess texter givetvis. Helt sjukt fina. Jag har så mycket minnen att knyta. Vaniljthé, kalla nätter under täcket, gula väggar, kalt nästintill omöblerat rum, förvirring inuti, besatthet. Det låter konstigt men det var där jag fann min styrka igen. Den killen visade mig att han gillade mig trots att jag var helt nere i botten. Han hjälpte mig. Han just han som jag sedan bara trampade på för att det inte passade. Han blev ointressant förstår ni. Varför gjorde jag så som jag gjorde? Varför sårade jag så omedvetet men ändå medvetet? Jag grubblar nog för mycket. Hoppas han har det bra för det förtjänar han. Han skickade en låt till mig när det tog slut. Chans med Kent. Du gav mig en chans men det var för sent. Förlåt men jag gav ingen chans. Jag hade mina känslor hos någon annan. En inte till synes så perfekt kille. Den killen kan bli arg snabbt, brista ut i gråt och skratta helt hysteriskt. Han är helt enkelt som mig. Jag behöver någon som kan visa känslor. Oavsett om de är bra eller inte. Jag behöver någon som kan visa vem han är fullt ut. Jag vill ha en kille som har mycket av sin personlighet på utsidan. Jag vill inte behöva tyda någon i varje ord den säger för att personen egentligen menar något annat. Tänk att aldrig riktigt känna en person du levt med i nästan tre år. Man tänker tillbaka, vem var han?